Slaviero

Det finns en ganska stor risk att ni tycker jag är töntig just nu, men min största kärlek här i livet är min underbara C-ponny Zipper! <3

Året var (hahah låter som inledningen till en tusen år en gammal berättelse) 2000, jag skulle på mitt livs första ridläger. Jag var 10 år gammal och hade ridit i ca 3 år innan det. Jag talade om de för ridläraren och sa att jag var lite rädd. Hon sa då att jag skulle få en jättesnäll ponny och tog med oss alla ut i stallet så vi kunde bekanta oss med hästarna som vi blev tilldelade.
Jag fick en ganska stor C-ponny. Han var vit och ganska tjock. Ridläraren berättade att han hette Zipper och att det bästa han visste var gräs och morötter.
Veckan på ridlägret gick ganska fort och snart var mamma och pappa där för att hämta hem mig igen, jag minns att jag var ledsen och grät lite för att jag var tvungen att lämna den söta ponnyn som jag förälskat mig i. Sommaren gick och vintern kom, året gick ganska fort och snart var de sommar igen. Vi hade bestämt oss redan för ett år sen att vi skulle tillbaka till samma ridläger även denna sommar. Jag önskade att jag skulle få Zipper igen och till min stora lycka så fanns han kvar på ridskolan och jag skulle få ha honom även denna gång.
Men tiden går väldigt fort när man har roligt och snart var även denna underbara sommarvecka över.
Jag åkte tillbaka till samma ridläger ännu ett år efter detta, men den söta vita ponnyn Zipper fanns inte längre kvar, han var såld.

år 2004 red jag en nordistravare som hette Emil, han bodde hos Jessica i Ringnäs. Alla de stora tjejerna som var där hade en egen ponny som de var med och hopptränade på. Jag tjatade och tjatade på mamma och pappa att jag skulle få en egen ponny men det var ganska lönlöst.
En dag satt jag utanför ridbanan och kollade på en hoppträning. Jag tittade speciellt mycket på en vit c-ponny som var med på träningen. Jessica, som är våran hopptränare, ropade till tjejen som red på den vita ponnyn och frågade vad den hette. När hon svarade kände jag genast igen honom. - Han heter Zipper, sa hon.
Det var så himla roligt att se honom igen. Jag blev alldeles lycklig. Efter träningen gick jag fram och pratade med tjejen som ridit honom, jag berättade att jag haft honom på ridläger och att jag tänkt på honom så ofta efter det. Då talade hon om för mig att Zipper var till salu igen.
Jag la verkligen in en högväxel på mitt tjatande och verkligen plågade mina föräldrar med mina " Snäääääääälla, jag kan väl få honom, snääääääääällaaaaaa?!" Till slut sa min pappa ja!
Lyckligare tjej än jag fanns inte. Underbara Zipper var bara min!

Nu har Zipper bott hos mig i nästan sju år. Han har lärt mig allt. Han är världens underbaraste och alla ute i stallet gillar honom. Tillsammans har jag och Zipper plockat massvis med rosetter, vi har simmat och badat på sommaren, vi har busat i skogen, varit med på gymkhana tävlingarna hemma i stallet och tolkat på vintern.

I oktober i år märkte jag och Zippers extramamma, Matilda, att Zipper haltade på sitt högra framben. Vi åkte till veterinären som sa att han hade en blödning i gaffelbandet. Zipper har nu boxvila och äter medicin så att han förhoppningsvis ska bli frisk igen.
Om han inte blir det så går jag under. Det finns ingen jag älskar så mycket som min underbara ponny Zipper. För mig betyder du allt! <3