Slaviero

Hur man går från livsglädje till dödslängtan- På 20 minuter.

Kategori: Allmänt

Känner mig alltid sjukt duktig när jag har varit ute och motionerat. Gillar känslan. Men det finns fan inte en enda känsla som är trevlig under själva träningspasset.
Så här ser en joggsträcka på 2 km ut för mig (ja, det är max jag orkar....lägg av)

100 m: Har börjat jogga lite lätt, känns okej. Härligt det är ute

300 m: Oj, börjar bli lite torr i munnen, flåsar jag verkligen redan?

400 m: JÖSSES! vad gör jag mot min kropp?! Detta kan omöjligt vara bra.

500 m: Måste......orka....hinna...med.....Anders...

600 m: MEN JÄVLA  ANDERSJÄVEL! DU FATTAR VÄL ATT DU INTE KAN PRATA MED MIG NÄR JAG SPRINGER!!!

700 m: Jo men, det här går bra.

800 m: BRA?! VEM FAN FÖRSÖKER DU LURA?!!?

1 Km: DÖÖÖÖÖÖÖÖDÖÖÖÖÖÖ JAG VILL DÖÖÖÖÖ!

1.2 Km: Jag lovar att det är bly och järnskrot i mina skor. Det är fan ingenting som jag hittar på!!

1.5 Km: Minns att Anders någon gång sagt "Fokusera på andningen, då blir det mycket lättare" Note to self, lyssna aldrig mer på Anders!

1.7 Km: Slutet är nära, skriver ett litet testamente i min hjärna. Testamenterar mina löparskor till en ovän.

1.8 Km: Hör prästen hälsa alla välkommna...

1.9 Km: MEN LÄÄÄÄÄÄGGG AAV!!! 100 M ÄR INTE SÅ HÄR LÅNGT!

2 Km: ÄÄÄÄÄÄNTLIGEN! Faller i hop en i hög, måste återhämta mig i 14 dagar innan jag kan röra mig igen.


Mycket givande!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: