Det finns få saker här i livet som jag verkligen hatar, men det finns en grej (bortsett från IDIOTER som inte blinkar i rondeller) som verkligen får mitt hat att växa. Det är Aftonbladets hemsida!
HERRE MIN JÄVLA GUD. Segare sida får man leta efter. Den går så långsamt att ladda upp att jag hinner gå på toa och kissa och sen sitta framför datorn och bli kissnödig IGEN innan helvetessidan laddat klart.
Här kommer även en lista med saker som är snabbare än Aftondraåthelvetebladet.se
1. En förlamad snigel i en uppförsbacke. 2. Att smälta en sten i en stekpanna. 3. En livstid. 4. Natten före julafton. 5. Målarfärg som torkar. 6. Jag, på bilden nedanför.
7. Väntetiden på jouren på sjukhuset. 8. Att krypa baklänges från söderala till en kiosk i umeå och köpa tidningen i pappersform och sedan ta sig hem genom att använda sig av principen "två steg fram och ett steg tillbaka" 9. Allt.
I dag har jag och Anders varit tillsammans i 4 månader (officiellt på FB, och alla vet ju att det är det som räknas) I kväll ska vi fira det med att köra flyttlådor....
Tur att man bara firar 4 månandersjubileum en gång.
Pojkvännen åker till stockholm i helgen, vilket innebär att jag är ensam hemma i huset. Här kommer alltså en lista på vad jag ska hitta på under tiden.
- Hoppa i sängen. - Dricka juice direkt ur kartongen. - Leka "inte nudda golv" - Klä ut mig i Anders kläder. - Bara äta donkenmat. - Ha provsmakning i barskåpet. - Sjunga högt. - Kissa med öppen dörr. - Bara kolla på sex and the city och top model. - Måla naglarna i sovrummet. - Limma fast Anders skor på hallgolvet.
Känns som att jag kommer att få timmarna att gå denna helg också. Skönt!
Jag tog nyligen beslutet att ta bort min älskade ponny. Min fina, vita, underbara ponny.
Du lärde mig allt, hur man hoppar, hur man tar hand om en häst, hur man rider och framför allt, hur man ramlar av utan att slå ihjäl sig. Du lärde mig att kärleken till ett djur kan vara starkare än nått annat, du litade på mig på samma sätt som jag litade på dig.
Jag minns dagen, dagen du blev min. Jag var lyckligast i världen, ville berätta för alla om den vita ponnyn som stog i stallet, att det var min ponny. Jag minns våran första hopptävling, jag packade ner allt jag hade i mitt skåp i stallet, i flera timmar smörjde jag sadeln och tränset. Jag borstade dig tills du blänkte. Trea kom vi, jag grät av lycka i flera timmar efteråt. Jag minns att vi tolkade på vintrarna och hur vi tjuvred på nysådda åkrar på sommaren. Du var så snäll, den allra minsta lilla ryttaren kunde rida dig och du ställde alltid upp på allt tok jag tyckte att vi skulle göra.
Så kom den dagen, den kalla höstdagen i oktober för ungefär ett år sedan, som skulle ändra på allt. Du var halt. En blödning i en sena sa veterinären. I ett år vilade du från ridning och träning, ett helt år tog det för mig att förstå att du inte skulle bli frisk. Den 25 oktober i år tog jag mitt svåraste beslut någonsin och den 3 November åkte vi upp till veterinären för att avsluta ditt lidande.
Smärtan inom mig var (och fortfarande är) obeskrivlig. Den snälla veterinärtjejen frågade om jag ville se dig en sista gång, när du hade somnat in. Jag hade bestämt mig långt innan att jag inte ville det men nått fick mig att ändra mig. Du var så vacker där du låg, dina ögon var dimmiga och livlösa men det såg nästan ut som att du log. Det såg så fridfullt ut. En sista gång strök jag dig över halsen och pussade din fina mule. En sista gång drog jag in din lukt i min näsa och drog min hand längst din man. En sista gång sa jag farväl till min allra bästa vän.
Sov gott min älskling, jag hoppas att vi ses igen någon dag <3
