Slaviero

Jag tog nyligen beslutet att ta bort min älskade ponny. Min fina, vita, underbara ponny.

Du lärde mig allt, hur man hoppar, hur man tar hand om en häst, hur man rider och framför allt, hur man ramlar av utan att slå ihjäl sig. Du lärde mig att kärleken till ett djur kan vara starkare än nått annat, du litade på mig på samma sätt som jag litade på dig.

Jag minns dagen, dagen du blev min. Jag var lyckligast i världen, ville berätta för alla om den vita ponnyn som stog i stallet, att det var min ponny.
Jag minns våran första hopptävling, jag packade ner allt jag hade i mitt skåp i stallet, i flera timmar smörjde jag sadeln och tränset. Jag borstade dig tills du blänkte. Trea kom vi, jag grät av lycka i flera timmar efteråt.
Jag minns att vi tolkade på vintrarna och hur vi tjuvred på nysådda åkrar på sommaren.
Du var så snäll, den allra minsta lilla ryttaren kunde rida dig och du ställde alltid upp på allt tok jag tyckte att vi skulle göra.

Så kom den dagen, den kalla höstdagen i oktober för ungefär ett år sedan, som skulle ändra på allt. Du var halt. En blödning i en sena sa veterinären. I ett år vilade du från ridning och träning, ett helt år tog det för mig att förstå att du inte skulle bli frisk. Den 25 oktober i år tog jag mitt svåraste beslut någonsin och den 3 November åkte vi upp till veterinären för att avsluta ditt lidande.

Smärtan inom mig var (och fortfarande är) obeskrivlig. Den snälla veterinärtjejen frågade om jag ville se dig en sista gång, när du hade somnat in. Jag hade bestämt mig långt innan att jag inte ville det men nått fick mig att ändra mig. Du var så vacker där du låg, dina ögon var dimmiga och livlösa men det såg nästan ut som att du log. Det såg så fridfullt ut.
En sista gång strök jag dig över halsen och pussade din fina mule. En sista gång drog jag in din lukt i min näsa och drog min hand längst din man. En sista gång sa jag farväl till min allra bästa vän.

Sov gott min älskling, jag hoppas att vi ses igen någon dag <3